Vad är det som händer? Går det nåt “ge upp-virus” eller? Är det den långa vintern? Det allt hårdare samhällsklimatet? Fördumningen som brer ut sig? Så många i min omgivning har slungats av karusellen och kommer inte på igen. För många pratar om att ta livet av sig. Och några gör det.
Jag pallar inte.

Världen är kall, inte bara de 12 graderna i köket (13 just nu, solen skiner, heja) utan inuti.
Själv är jag fortfarande i nåt svart hål efter Uppdrag Gransknings snedvridna slag under bältet och vill anmäla dem till Granskningsnämnden. Men vad spelar det för roll? Jag orkar inte. Orkar ingenting. Har ont i huvudet 362 dar om året. Migrän var och varannan vecka. Ont om pengar också, har fått ta banklån nu när försäkringskassan kickat ut mig.

Men det finns ljusglimtar – i mörkret. D sover tungt. Han är varm. Han talar i sömnen.
“fåglar … fåglarna, vi måste flyga högre än fåglarna. … Caroline … min Caroline … så mycket … jag älskar henne … hon är världsmästare … i kärlek.”

Kan man inte bara stanna under täcket och aldrig behöva gå upp?