Det är så konstigt, lite som om nån slagit undan fötterna på mig, och jag är inte lagd åt det navleskådande, men plötsligt är vartenda minne, varenda handling, varenda tanke synad ur ett ADHD-perspektiv.
Och sanningen inte så sann längre.
Ta mitt före detta äktenskap. Jag har varit så ARG på honom, här håller jag på och ska göra fint för oss, här håller jag på från morgon till kväll och bygger och bygger om och tapetserar mitt i natten och han vill bara sova och inte hjälpa till och jag skriver artiklar med vänsterhanden och sågar med högern, men han bryr sig bara om sitt jobb och är trött hela tiden och suckar när han måste hjälpa mig bära det där tunga skåpet som bara måste flyttas just nu och tjatar om att vi ska äta lunch och ha sallad till maten när jag bara vill bygga växthus och glömmer vad klockan är. På 30 år hinner man bli ganska purken …

Min sanning har varit att han bara bromsade och var tråkig och lat och aldrig ville göra nåt kul. Som att måla om eller renovera en trasig soffgrupp från Myrorna eller ta hand om en fjärde katt som råkade stå på trappen eller försöka tämja en vild brunråtta eller en älg eller flytta köket eller – ja ni fattar.

Den sanningen finns inte längre. Och det känns sorgligt. Tänk om vi vetat … Tänk om vi förstått … Så mycken plåga som kunde undvikits …

Inte för att jag ångrar att jag försökte tämja en vild älg (med kalv!) eller en ilsken jätteråtta eller bygga om ett stall till bostad – det är fantastiskt att få alla dessa idéer och våga göra dem, men kanske kanske en liten aning distans till det hela kunde underlättat. Från båda håll.

För det här med ADHD känns lite som PMS. Man tycker alla är idioter, är vresig och grinig och kommer på – ja visst ja, mens på gång – och kan liksom kliva ur det och ställa sig bredvid och skratta åt sig själv. När jag nu får för mig att börja möblera om en kvart innan jag ska sova så kommer jag på – ja visst ja, ADHD – kliver ur och tänker att jag planerar det hela lite bättre – om jag nu fortfarande vill göra det i morgon. För i morgon kan jag ju ha fått en ännu bättre idé.

Så Nicola, det går ju inte att säga förlåt, men ändå – förlåt. Och jag vet att du avskyr att dras ut i offentligheten, men va fan. Jag har ju ADHD, saknar impulskontroll och då kan det ju gå hur som helst. Dessutom är vi skitsnygga på bilden.

Vi och vårt band “Cirkus” på den tiden det begav sig …