Av lika delar ren princip och förvirring har jag levt med dörren olåst. År ut och år in. Ända sen jag fick en egen dörr att låsa. Eller olåsa, då. Jag vill tro på en god värld, jag vill provocera ödet med denna godtrogenhet och jag vägrar vara rädd. Dessutom glömmer jag låsa, om jag nu nån gång får för mig att göra det.
Vi bodde 20 år i samma hus innan vi för första gången försökte låsa ytterdörren, det var en nyårafton när vi skulle bort. Då upptäckte vi att vi inte ens hade en nyckel. Att låsa om sig är småaktigt, hemmet ska vara öppet för alla, när som helst och hur som helst.
Just det hemmet besöktes av tjuvar som tog allt de kom över och maken införde nya låsrutiner som jag anpassade mig till – men så fort jag skilde mig och skaffade egen bostad fick dörren vara olåst igen. Mitt i stan. Som kändis och ensam kvinna. Och? Sluta tjata. Jag låser inte om mig. Punkt.


Tills nu.
Tror det är Ritalinet, normaliseringspillret, som styr om sinnet. Och det är ju helt bakvänt. Av dessa piller, som andra tar för att orka vara uppe dygn i streck, blir jag trött som aldrig förr. Sover som en stock och segar mig genom dagarna. Och knarkar inte folk för att slippa ängslas över vardagslivets petitesser? Pytt. Att sova med olåst dörr har plötsligt blivit otänkbart. Vem som helst kan ju komma in! Herregud, tänk om jag kommer skaffa larm också? Och sluta lägga alla pengar i en skål i hallen? Och – orkar inte tänka på det. Måste vila. Lite. Nu.