Alltså det där med kedejtäcke – ojojoj.
Pokemon har bott hos mig, till och från, i två år. Under dessa år har han tassat runt på nätterna, sömn är inte hans starkaste sida direkt, men nu!
Han la sig under sitt nya kedjetäcke, bom, borta.

Jag lastade 2 kubik ved utanför hans fönster, Kajhunken kom och försökte få med honom ut på stan, telefonen ringde och ringde, hundarna skällde, han sov och sov och sov, så tungt att jag var tvungen att gå in och se om han andades.
Det gjorde han.
Fem på eftermiddagen vaknade han.
Det är så vackert att jag blir gråtfärdig. Han har varit mer eller mindre bostadslös sen han rymde hemifrån som 15-åring. Nu är han 30-nånting. Först nu har han fått det han borde fått när han var liten. Ett kedjetäcke.