Jag träffade min arbetsterapeut igår. En tyskbrytande kvinna med stort hjärta som vi kan kalla B. Det är tidig morgon, bara vi, och vi sitter i soffan i fikarummet. Försöker bringa ordning i vardagskaoset, strukturera och lägga upp en strategi som kanske ska få orken att räcka och migränen att vika hädan. För jag är så utmattad att jag knappt klarar nånting längre, vet varken upp eller ner, har tappat facit och riktning och det där med ADHD är definitivt en större sak än jag först trodde. Hela livet har liksom kommit ikapp och rasat över mig. Jag behöver hjälp, jag behöver listor, jag behöver B, hur konstigt det än känns.

In ramlar då en kvinna som livet farit fram betydligt hårdare med än med mig. Hon har en ganska genomträngande röst, pratar oavbrutet och är väldigt glad över nyköpta möbler och bostad och bolltäcke. Allt ska redogöras för rakt ut, varenda låda, i detta nya liv som blivit hennes. Håret står åt alla håll under den stickade mössan och blicket far runt som pingisbollarna i en VM-final.

En lekman kan ana att även denna kvinna drivs av en bokstavskomination.
Så får hon syn på mig och blir jätteglad. “Men e de du? Jag ser ditt program varenda vecka, jag ääälskar det, jag måste få skaka hand med dig, alltså guvakul att få träffa dig” och jag reser mig ur soffan och hon krockar med soffbordet och vi skakar hand medan B plockar ihop våra papper och går in i nåt sammanträdesrum så vi ska kunna fortsätta i lite avskildhet.
Jag ler, pratar bolltäcken och trasslar loss handen så vänligt jag kan och när B stänger dörren om oss säger hon tröstande “Hon tror säkert att du jobbar här.”
Som om jag skulle skämmas över att kännas igen i det här sammanhanget. Jag har tänkt på det sen dess.
Och nej, jag skäms inte. Den där kvinnan och jag är same same but different. Och jag är glad för hennes skull, för att hon fått hjälp att skaffa möbler och bygga bo, och jag är glad att också jag får hjälp att bygga lugn för mina aspies och mig själv. Och så fort jag fått tillbaka orken ska jag ge mig ut på korståg, under flaggan “vi är inte funktionsnedsatta, vi är funktionsdifferentierade” där hon och många andra får plats.
Fast nu ska jag vila min dunkande skalle. Grattis alla dammråttor, ni får en dag till på er. Själv är jag från och med nu tillfälligt funktionsdöd.