Jag har alla möjligheter att klä mig snyggt. En klädkammare som erbjuder allt från H&M-byxor till Lars Walling-blåsor. Meter efter meter av dignande galgar, dräktiga hyllor och hårdstoppade lådor.
Det enda jag saknar är smak och koordinationstänk. Skulle med yngsta dottern på en väns vernissage, ville vara lite fin och det här är resultatet;


Det är så fantastiskt fult att jag bara kan skratta. Fast funktionen är det inget fel på. Skorna är sköna, jackan perfekt att cykla i, koftan för att jag inte ska frysa om rumpan och kjolen – ja, den är varm och har en perfekt längd och form. Glider inte upp, fastnar inte i kedjan. Halsduken har fått agera spännband till den stora lådan som bara ramlade av och påsen full med kläder, mest till dottern.
Vilket också är värt att nämna, kanske. Jag säger generöst att “köp vad du vill, jag betalar” och hon plockar lite motvilligt på sig några plagg på H&M, för hon är snål mot sig själv vem som än håller i plånboken. Jag hittar ett par tröjor jag med, men när vi står i kassan blir jag kissnödig och lämnar henne med kontokortet.
Uttag medges ej, visar det sig, så där står hon med skamset rodnande kinder och får betala både mina och sina kläder medan jag påpassligt försvunnit.
Ja jösses, vem skulle nånsin kunna vilja ha en annan morsa?