Nehe, jorden gick inte under när man behövde det som bäst. Skulle suttit fint vid tretiden. Vid fyratiden också. Vid femtiden med, faktiskt. För då låg jag med huvudet i avloppstanken. Gummihandskarna hade gått sönder, det gjorde de redan vid två. Håret var friserat av svart massa av obestämd art. Eller bestämd, fast det vill jag inte erkänna. Inte en chans att allt det där kommit från oss.

Pannrummet var också fullt av det. Det svämmade ur alla hål. Fast åt fel håll. Neråt svämmade det inte alls. Bara uppåt, om ens. Och nu vet jag vad som växer i avlopp. Vad som orsakar ett stopp som sitter i flera decimeter.
Fett.
Fettfettfett. Det har samma konstistens som blålera. Bitvis samma färg, bitvis vitt. Till slut var jag så förbannad att jag slevade upp det med bara händerna. Med betoning på bara. Utan handskar, alltså. I rent raseri, eller skitigt om vi ska vara bokstavstrogna, grävde jag bort det, fyllde två skurhinkar, innan vattnet kunde rinna igen.

Det var så äckligt att det blev komiskt. Alla andra familjemedlemmar flydde bostaden, lukten jagade ut dem, men jag har ju inget luktsinne, så jag stannade kvar och petade och grävde och grävde och petade. Fötterna blev svarta, händerna, armarna, näsan, håret och kläderna.

“Jag har aldrig träffat en kvinna som du, du kan ALLT,” sa kärleken efteråt. Man kan det man måste, tänkte jag.

Avloppstanken om den såg ut innan vi skruvade upp de 58 muttrarna. Efter var det inte läge att fota …