Ofta har dagen trängt in och lagt rabarber på tankarna innan jag vaknar. En radda måsten ligger som ett logisitskt pussel och det allra första jag gör är att försöka få till timmar och minuter så att de ska räcka till. När jag väl öppnar ögonen är jag redan trött.
Men ibland, väldigt sällan, är det annorlunda. Jag vaknar, utan att veta var jag är eller vem jag är. Knappt vad jag är. Jag vet bara att jag är levande och tar in omvärlden med neutral nyfikenhet.
Varmt – åhhh – ett täcke!
Mjukt – åhhh en kudde!
Titta, en hand, ett tak, ett andetag. Ett fönster, en fågel utanför.
Wow!!!
Sen brukar det ta slut, ahhhh – jag är Caroline och ligger på ett hotell i Tjotahejti och vad är klockan och oj, om en knapp timme ska jag vara duschad, packad, äten, sminkad och klädd och åka till Tjotahutu och träffa Terry och hjälpa gudvetvilka förvirrade själar, och jag måste ringa läkaren och betala räkningarna när vi sitter i bilen, och har Simone blivit frisk och har X slutat dricka och hur mår Y och vad ont det gör i skallen och ska jag köpa den där kjolen och hur varmt kommer det bli dag och vad ska jag säga i påan och vi har 38 mil att köra efteråt och kylskåpet är tomt, hur ska jag fixa middag till alla de mina och ojojoj.
Älskar de där sällsynta mornarna i total förvirring. Försöker dra ut på dem så många sekunder det går och bara njuta.