I skallen är det aldrig tyst, förr var det tomgångsturbon som snurrade som om den fick betalt för det, full gas även om växeln var ur, men med hjälp av Ritalin (eller hög ålder och ren utmattning?) har det värsta lagt sig i den vägen. Emellanåt är det helt tomt i skallen. (Som ni kanske märkt på antalet blogginlägg senaste tiden.)

Och vad händer då? I denna tomhet? Jo, tinnitusen brer ut sig. Den ligger på mellan 51 och 54 decibel, det har jag på ett fullständigt ovetenskapligt sätt mätt upp med hjälp av telefonen (som har en decibelmätar-app).

Andra hör minsann röster, jag hör bara ett envist pipande. Och ett ännu envisare jamande, numera. För hushållet har utökats med en katt (förlåt Gnorf). Han är av rasen Bombay (med ett stänk av Burma). De ska inte jama så värstans mycket (men ingen har talat om det för honom). Han pratar oavbrutet. Och äter upp mina halsband. Han heter Roche (efter Roche-limit point, inte Roche – läkemedelsbolaget)
Och var kommer alla dessa parenteser ifrån? För övrigt? Gillar inte ens parenteser. (Det som inte förtjänar att stå utanför en sådan förtjänar inte att stå alls, typ.) Kan så vara att jag känner mig som i en parentes själv, kanske?

(Caroline)