Min mormor sa ofta att “sorgen har sin tid”. Och menade då att hon skulle ha rätt att få sörja ifred, ungefär hur länge som helst. Vilket var tills hon dog.

Typ.

Jag är inne i ett “lyckan har sin tid”-rus. Att blogga eller på andra sätt uttrycka sig känns väldigt långt borta. Och insikten om att vi är lika gamla, mormor och jag, när hon sörjde och jag älskar hisnar. Känns som om jag lever för både mamma och mormor, gör allt det som de inte hann eller vågade.

Tiderna förändras. Och Birkan har mer smink än jag. Bara en sån sak …